..så klipper jag in ett avsnitt från skrivprojektet.

Varsågoda, här kommer berättelsen om Eskil!

Eskil Konradsson, 84 år gammal, sitter vid sitt köksbord med kvällskaffet och funderar på om han stängde till hönsen. Det skulle vara näst intill omöjligt. Att glömma hönsen skulle vara ett stort avsteg från gängse rutin. Och så var det här med att gå ut på kvällen. Fast hönshuset var bara tolv steg bort och tolv steg tillbaka.                                         

                                                  

                                ”Det ska väl en vuxen karl klara av, bestämde han sig för och reste sig från köksbordet. Katten lyfte på huvudet från sin plats på kökssoffan.                                       

                                                  

                               ”Han har åtminstone vett att hålla sig inne och inte skaffa sig en massa ansvar. Han har inte ens tagit ansvar för alla de otaliga ungar som han satt till världen innan veterinär Lundström löste de problemen.

Eskil kliver ut den upplysta hallen och tar på sig sin gummistövlar och den fodrade ylleskjortan. Efter ett djupt samlande andetag öppnar han dörren. Den sena kvällsluften slår mot honom. En kall men ren luft med ett löfte om varmare vårvindar ute u kanterna av doftspektrat.

Tolv steg.

När Eskil når fram till hönshusets dörr är tvärslån mycket riktigt nedfälld. Precis som den alltid har varit, varje kväll, i evigheternas evighet.  Eskil gör helt om och gåt med raska steg tillbaka. Gummistövlarna kippar som om de vill protestera mot att färdas i en hastighet som är långt över den som de var tänkta för. Väl uppe på trappan, decimeter från säkerheten får Eskil ingivelsen att vända sig om. Likt ett tvång vänder han blicken bort mot dungen där ekarna står, tunga och tysta. I det lilla ljus som finns står Han, precis på samma sätt som han har gjort de senaste fyrtio åren. Omhöljd av ett dunkel, iklädd mörkbrun uniform. Eskil vet att hans ögon inte skönjer något liv men att Hans läppar är sammanpressade i ett bistert uttryck som om han delvis funnit sig i ett beslut som inte varit Hans, men bara delvis.

Eskil känner hur nackhåren fortfarande står när jan tar ett raskt kliv in, stänger och låser dörren. Han dristar sig inte att föra undan gardinen som döljer utsikten i dörrfönstret. Han vet att den andre står kvar. Efter att ha hängt av sig går Eskil runt i sitt upplysta hus och drar gardinerna för fönstren. Han går sedan till sängs och låter som vanligt alla lampor lysa. Det är det enda sättet att jaga bort den otrygga nattvärlden så att det förtrollade dagsljuset kan komma åter.

Dagens utflykt var till bilprovningen där Lillasysters bil skulle se om den tog sig igenom nålsögat. Den gick förvisso vidare till andra chansen men det var inga allvarliga grejor. Det som var mer spännande var att en skyddsplåt under bilen inte var fastskruvad utan höll på att lossna. Den vänliga besiktningsmannen skruvade fast den så gott det gick. Tänk om plåten hade lossnat på vägen in, vad förvånade vi hade blivit! Men i och med att både Lillasyster och jag är så kassa på bilar så vi knappt kan tanka så hade vi antagligen inte märkt något om ingen hade stoppat oss.

Efter detta så blev det en stalldag. Princess har fått sin sadellängtan tillfredställd då hon först hängde med på en skogstur på Snälle Salve. Han har fått tilläggsnamnet Snälle för det finns nog inte ett ont ben i kroppen på den hästen. Han är storleken större Golden Retriver. När ritten med Snälle Salve var klar så red Princess lite på Tant Brun på ridbanan. Stackars barn, hon kommer nog sova på mage inatt! Jag tog mig en liten svängom på Tanten jag med, red säkert hela tio minuter. Tänk, om någon vecka så kan jag kanske rida i en kvart!

Jag märker fler och fler friskhetstecken. Det senaste i raden är att jag blir akutsugen på kaffe. Jag fixar inte att dricka kaffe när jag är sjuk (eller gravid) men nu pimplar jag kaffe lite varstans. Har även en kaffeburk i stallet så jag slipper packa fikakorg varje dag. Så ni kan tänka er hur det ser ut här på morgonen, en jämnhårig kvinna som springer runt med stirriga ögon och väser: Kaffe...ge mig kaffe...

Något som jag fortfarande funderar på är att publicera mitt skrivprojekt här på bloggen. Det är en sak att skriva om det som händer i livet men att lägga ut det jag har fantiserat ihop känns...naket på något vis. Så om jag gör det och den är uppenbart soppig så får någon vänlig själ lämna en kommentar i stil med: Näe Fru Karlsson, författare är nog inte ditt ultimata...

Något väldigt positivt är att Mormor Katt har förlåtit mig för gårdagens frisering. Det känns bra, hennes iskalla blickar är gärna något jag slipper.

Jag lovade ju en bild på min gamla häst. Hade dock ingen på fil så jag tog ett kort på ett kort. I oktober så har han varit borta i nio år. Vart tar tiden vägen? Det känns som igår! Och jag har inte blivit en dag äldre...lustigt...

Lilla Rutan.... En av de sista bilderna som togs på honom. Man ser i ögonen hur sjuk han är. Ska se om jag hittar någon i från hans glansdagar.

Shit vad ljushårig jag var!