Dagen började lite sådär oharmoniskt med att Lill-Grabben och jag försov oss rätt ordentligt. Tur att jag inte är på jobbet för det hade blivit knivigt. Så det var egentligen ingen ko på isen men det behöver ju inte bli en vana.

När vi tagit oss iväg till dagis med rätt kläder på rätt kroppsdel så åkte jag vidare in till stan för att ta blodprover inför morgondagen. Fick samma sköterska som förra gången, hon som är fenomenal på att sticka. Undrar om jag kan få be att hon sticker varje gång? Det var snabb avklarat som vanligt. Jag rattade vidare till skitICA för att köpa en present till Lillasyster. Hon önskade sig flytta hemifrån saker så det blev en stekpanna från mig och Maken och en stekspade, stektång och spaghettislev från mamma och pappa. Lite småtrist med en stekpanna kanske men det är alltid bra att ha, både till matlagning och som vapen. Väl där fick jag en jättefin och god tårta. Lillasysters svägerska med bebis var där så det blev en hel del bebismys. Jag har lite svårt att förstå att jag har haft ett sånt litet barn. Trots att det inte är så hiskeligt många år sen så känner man sig lite valhänt med ett sånt litet barn. Skumt..

Väl hemkommen igen så tänkte jag göra en massa saker men jag råkade köpa en sån annorlunda bok, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Det är svårt att beskriva vad boken handlar om men, det är barn med besynnerliga gåvor, ett barnbarn som nystar upp sin farfars hemliga liv och hopp mellan världar. Mycket annorlunda bok vill jag säga men mycket läsvärd och med läskiga bilder!

Som sagt, allt avstannade tills det var dagisdags. Kvällen har gått åt sånt där trist, vikatvättbäddarenttvättalitetill.

Imorgon är det dags för en ny vända cellgift. Ångest. Ska träffa läkaren och förhoppningsvis få någon form av svar på röntgen jag gjorde i onsdags. Jag hoppas att de kan se om cancern är på väg tillbaka. Är livrädd för att de ska säga att de har hittat en ny tumör och att de som tidigare setts bara är metastaster. Ångest. Men, om man nu ska tänka lite logiskt. Jag känner mig bättre mellan varven, de knölar som finns har försvunnit eller minskat och framförallt så är ju läkarna proffs på de som de gör. Men ändå, ångest.