Dagen började bra med att Basse Katt, resultatet av en kärleksaffär Mormor Katt hade med en Norsk Skogkatt i sin vilda ungdom,  kom intrillande med ett igenmurat och svullet öga. Toppen. Naturligvis kom han in 20 minuter innan vi skulle åka. Funderade på om jag kunde försena min läkartid och slänga av katten i Läckeby. Men så kom jag på att min cancerbehandling är faktiskt snäppet mer akut för tillfället. Funderade igenom vilka andra personer som kunde ha möjlighet att slänga in katten till veterinären tills jag kom på en annan sak. Sen Basse slog i huvudet i sin ungdom så har han inte riktigt alla kottar i granen om vi säger så. Han är dessutom döpt efter Basil Fawlty i "Pang i bygget" för han är ungefär lika lugn och sansad som han. Så den som kan få in katten i buren är jag och jag behövde cellgift. Så jag sa till Basse som det var, du har nio liv, jag har ett. Jag fixar till det här när jag kommer hem. Så imorgon innan röntgen så skopar vi iväg katten till veterinären och så får han vara där tills vi är klara. Kollade igenom katten när jag kom hem och såg ett sår på insidan av ögonlocket samt småsår uppe på huvudet.

Så efter att ha utdelat en skarp order till Basse katt att hålla sig i skinnet så åkte Maken och jag iväg till Kalmar. Vi träffade läkaren idag vilket vi gör varannan vecka. Det är lagom för då hinner man tänka ut alla frågor man har. Hann berättade att när den här behandlingen är avklarad så kommer jag få ta en PET-röntgen igen (den där radioaktiva historien uppe i Linköping) *Lillasyster, notera stavningen!*

Har inte eländes skit-cancer fattat galoppen att tanken med denna intensiva cellgiftsbehandling var att ta död på den så blir det även strålning. Jag frågade om storleken på tumören vid käken och den var vid den förra PET-röntgen 13 mm. En lymfkörtel kan vara upp till 10 mm utan att vara sjuk så denna är strax över och i ungefärlig storlek med de jag hade under armarna. Läkaren sa även att det är inte troligt att den har minskat i storlek än för jag är ju ändå i början av behandlingen. Så då antar jag att man få vara glad om den inte har växt. Det jag hoppas på är att den ligger kvar i samma storlek. Men, jag är precis i början av behandlingen och har många härliga timmar (här flödar ironin mina vänner!) kvar att spendera uppe på avdelning 18.

Behandlingen gick bra idag. Jag kröp upp i sängen, drog på mig ett täcke, drog mössan över öronen och slockande i vanlig ordning. Sköterskerna är vana vid mitt djupa sömn och väcker mig knappt när de byter dropp. Har hittat ett sätt nu som funkar för mig under behandlingen. Jag tar Emla-salva över Port-a-Cathen, det är lite läskigt när de sticker i den, och sen sover jag med en gång. Då är jag skapligt pigg när jag vaknar efter typ 2,5 timmar och kan käka lite frukt och då blir ännu piggare. Upplägget är nog rätt bra för Maken med, idag var han och köpte ett bromsok till min bil så den inte blir rödflagg på den plus nya vindrutetorkare så vi ser ut när det är regn, vilket alltid underlättar.

En grej var lite känslosam idag. När vi satt i väntrummet så kom en annan patient ut i sällskap med en familjemedlem. Deras möte inne hos läkaren var nog inte av bästa art, vilket familjemedlemmen förklarade för patienten. Väntrummet är typ 2,5 x 3 m så det var lite svårt att undgå vad de pratade om. Det var mer än vad jag grejade. Jag gick ut och grät. När jag lugnat mig så gick Maken och Jag in i behandlingsrummet i stället. Efter en stund kom även det ovannämnda paret in och satte sig då patienten fick sin behandling. Jag såg på familjemedlemmen att denne försökte hålla sig lugn men var chockad. Så när denne frågade mig om även jag hade cancer så kändes det rätt att prata med denne om hur man lever med döden på dörrmattan. Jag sa som det var: man kan inte gå runt och tänka på döden för då blir man galen. Jag berättade även att min tro på Gud. Jag har inte sen detta inträffat en enda gång bett om att det inte ska vara cancer jag har eller bett om att ett mirakel ska ske. Detta för jag har en känsla av det finns en lärdom i det här, inte bara för mig utan för oss alla. Vi ska vara tacksamma för varje dag vi får. Inte ta saker för givet och tro att vi är odödliga. Det jag därimot har bett om är styrka, inte bara för mig utan för alla de människor runt omkring mig. Som jag har skrivit innan, när man är i den sitsen jag är så måste man välja vad man vill se, döden eller livet. Jag har valt att se livet. På den punkten kommer jag aldrig att ändra mig.