Dagen började bra med att Basse Katt, resultatet av en kärleksaffär Mormor Katt hade med en Norsk Skogkatt i sin vilda ungdom,  kom intrillande med ett igenmurat och svullet öga. Toppen. Naturligvis kom han in 20 minuter innan vi skulle åka. Funderade på om jag kunde försena min läkartid och slänga av katten i Läckeby. Men så kom jag på att min cancerbehandling är faktiskt snäppet mer akut för tillfället. Funderade igenom vilka andra personer som kunde ha möjlighet att slänga in katten till veterinären tills jag kom på en annan sak. Sen Basse slog i huvudet i sin ungdom så har han inte riktigt alla kottar i granen om vi säger så. Han är dessutom döpt efter Basil Fawlty i "Pang i bygget" för han är ungefär lika lugn och sansad som han. Så den som kan få in katten i buren är jag och jag behövde cellgift. Så jag sa till Basse som det var, du har nio liv, jag har ett. Jag fixar till det här när jag kommer hem. Så imorgon innan röntgen så skopar vi iväg katten till veterinären och så får han vara där tills vi är klara. Kollade igenom katten när jag kom hem och såg ett sår på insidan av ögonlocket samt småsår uppe på huvudet.

Så efter att ha utdelat en skarp order till Basse katt att hålla sig i skinnet så åkte Maken och jag iväg till Kalmar. Vi träffade läkaren idag vilket vi gör varannan vecka. Det är lagom för då hinner man tänka ut alla frågor man har. Hann berättade att när den här behandlingen är avklarad så kommer jag få ta en PET-röntgen igen (den där radioaktiva historien uppe i Linköping) *Lillasyster, notera stavningen!*

Har inte eländes skit-cancer fattat galoppen att tanken med denna intensiva cellgiftsbehandling var att ta död på den så blir det även strålning. Jag frågade om storleken på tumören vid käken och den var vid den förra PET-röntgen 13 mm. En lymfkörtel kan vara upp till 10 mm utan att vara sjuk så denna är strax över och i ungefärlig storlek med de jag hade under armarna. Läkaren sa även att det är inte troligt att den har minskat i storlek än för jag är ju ändå i början av behandlingen. Så då antar jag att man få vara glad om den inte har växt. Det jag hoppas på är att den ligger kvar i samma storlek. Men, jag är precis i början av behandlingen och har många härliga timmar (här flödar ironin mina vänner!) kvar att spendera uppe på avdelning 18.

Behandlingen gick bra idag. Jag kröp upp i sängen, drog på mig ett täcke, drog mössan över öronen och slockande i vanlig ordning. Sköterskerna är vana vid mitt djupa sömn och väcker mig knappt när de byter dropp. Har hittat ett sätt nu som funkar för mig under behandlingen. Jag tar Emla-salva över Port-a-Cathen, det är lite läskigt när de sticker i den, och sen sover jag med en gång. Då är jag skapligt pigg när jag vaknar efter typ 2,5 timmar och kan käka lite frukt och då blir ännu piggare. Upplägget är nog rätt bra för Maken med, idag var han och köpte ett bromsok till min bil så den inte blir rödflagg på den plus nya vindrutetorkare så vi ser ut när det är regn, vilket alltid underlättar.

En grej var lite känslosam idag. När vi satt i väntrummet så kom en annan patient ut i sällskap med en familjemedlem. Deras möte inne hos läkaren var nog inte av bästa art, vilket familjemedlemmen förklarade för patienten. Väntrummet är typ 2,5 x 3 m så det var lite svårt att undgå vad de pratade om. Det var mer än vad jag grejade. Jag gick ut och grät. När jag lugnat mig så gick Maken och Jag in i behandlingsrummet i stället. Efter en stund kom även det ovannämnda paret in och satte sig då patienten fick sin behandling. Jag såg på familjemedlemmen att denne försökte hålla sig lugn men var chockad. Så när denne frågade mig om även jag hade cancer så kändes det rätt att prata med denne om hur man lever med döden på dörrmattan. Jag sa som det var: man kan inte gå runt och tänka på döden för då blir man galen. Jag berättade även att min tro på Gud. Jag har inte sen detta inträffat en enda gång bett om att det inte ska vara cancer jag har eller bett om att ett mirakel ska ske. Detta för jag har en känsla av det finns en lärdom i det här, inte bara för mig utan för oss alla. Vi ska vara tacksamma för varje dag vi får. Inte ta saker för givet och tro att vi är odödliga. Det jag därimot har bett om är styrka, inte bara för mig utan för alla de människor runt omkring mig. Som jag har skrivit innan, när man är i den sitsen jag är så måste man välja vad man vill se, döden eller livet. Jag har valt att se livet. På den punkten kommer jag aldrig att ändra mig.

 

Jennie H.

31 oktober 2012 10:40

Ber om all kraft och styrka till dej och hela din familj. Kan förstå din beskrivning av det andra sällskapet :/

Ulrica Karlsson

31 oktober 2012 23:05

Tack!

ja, det var väl inte det roligaste jag har varit med om men ändå ganska nyttigt på något vis. Satte fart på mina tankar.

 

Annelie

31 oktober 2012 13:07

Ja du kloka kvinna. Kan man ha den inställningen som du har så klarar man sig långt.
Man kan ha döden där bak i huvudet någonstans, men försöka inte låta den komma fram speciellt ofta.
Ibland är det helt omöjligt att INTE tänka skittankar...men du ska veta hur impad jag är över dig :-)
Kram på dig

http://www.legoblomma.blogspot.se

Ulrica Karlsson

31 oktober 2012 23:03

Det är inte ofta man blir kallad klok! Tack!
Det är sant, ibland kommer skittankarna och det måste de få göra har jag märkt. Så då gråter jag till jag har gråtit klart. Men jag fixar inte allt i det ämnet. Har försökt följa din blogg men då brister det. Ska jag vara helt ärlig så är jag mer impad av dig än vad du kan vara över mig. Stor kram

 

susanne

31 oktober 2012 17:55

Du är underbar "Ulle", du skriver så bra. Vi håller tummarna för dig!! Styrkekramar till dig!!

Ulrica Karlsson

31 oktober 2012 22:58

Kramar tillbaka!

 

Kerstin

31 oktober 2012 20:02

Måste bara säga: shit vad du är bäst!!!!!

Ulrica Karlsson

31 oktober 2012 22:58

Tackar tackar!

Använder smileymössan så fort jag är ute. Alla blir glada av att se den!

 

Lena M

31 oktober 2012 21:26

Hoppas det har gott bra med Basse katt:-)
Blir så glad när jag läser om din inställning /relation till Gud. Jag tänker som du. Bara för att man tror på Gud så har man ingen "gräddfil" att gå igenom livet "oskadd", men Han finns där och bär oss i allt som händer och ger styrka på nåt sätt. Fast jag ber nog att du ska blir frisk i allafall :-)
Du skriver med en sån värme, humor och visst mått av ironi som gör att jag ler lite för mig själv. Fast vi inte känner varandra så väl så tänker på dig ska du veta!!

Ulrica Karlsson

31 oktober 2012 22:56

Jag ber en hel del att jag ska blir frisk, man vill ju vara på den säkra sidan. Jag tackar Gud för att han bär oss alla igenom det här. Utan tro hade jag stått mig slätt i den här kampen.

 

cupi

31 oktober 2012 23:12

din blogg är grryym :)<3 man blir grymt inspirerad att blogga och så! :3
besök min också, haha xD www.cupi.blogg.se

http://www.cupi.blogg.se

Ulrica Karlsson

1 november 2012 21:34

Tack!

Kommer på besök!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...är det ikväll för min Port-a-Cath, även känd som Pelle. Imorgon klockan 08:00 har jag operationstid för borttagningen. Känns riktigt skumt på något vis. Jag har längtat efter den här dagen länge. Hur många gånger under mina mörkare stunder under b...

För helt exakt ett år sen satt jag i samma soffa som jag sitter nu (fast i andra änden av soffan) och kliade mig på halsen varpå jag hittar tre ärtstora och ärthårda knölar. Jag förstod egentligen direkt att det var något som var riktigt fel. Och det...

Nu har det varit ett rejält uppehåll här på bloggen. Jag har på sätt och vis velat ta mig ifrån allt som jag förknippar med sjukdom. Pallar knappt öppna kärleksbreven från försäkringskassan. Blir alldeles urkig i hela kroppen av dem...brrr...   N...

Mitt svenska medborgarskap är räddat ett år till då jag åtminstonde såg alla låtar i ESC. Mest impad är jag av Petra Mede som skötte det hela med självsäkerhet och elegans. Låt Mede leda allt från Allsång på Skansen till Bollibompa i fortsättningen. ...

Jag hade idag planerat att putsa mina fönster då de är precis som skomakarens barn. När man har fönsterputs som ett av sina gebit och riktiga grejer så går det egentligen rätt fort men det är så fruktansvärt tråkigt att putsa hemma. Jag sköt på det i...