Idag var det dags att köra upp lite hö till Tant Brun. Karlssonkompanjonen har erbjudit sig å det bestämdaste att hjälpa mig men jag är som bekant envisare än en åsna. Så pappsen, Lillasyster och jag brann iväg. Maken hade starkt förbjudit mig att göra något ansträngande. Fick han höra att jag lyft minsta pinal så skulle han göra alla möjliga hemskheter som att lägga knäckebröd på min sänghalva och gömma min telefon. Så jag slog ner stjärten på en höbal och ägnade mig åt att räkna bal. Till saken hör att jag har blivit jättehes av cellgifterna. Det har hänt en gång innan, de går ju in i höjd med stämbanden så jag kan inte prata överdrivet mycket vilket är en helt ny värld för mig. Detta gör pappsen och mig till ett radarpar, han hör lite dåligt och jag kan inte prata. Tur att Lillasyster var med som textremsa.

Maken behövde inte vara orolig över att jag skulle överanstränga mig för när vi (läs pappsen och Lillasyster) lastat så kände jag att detta går inte. Så de fick slänga av mig hemma och fortsätta själva. Duktigt surt. Det suger att vara sjuk...

Så jag gick in, tjurade, tog mina tabletter, tjurade lite till. Maken och Lill-Grabben har varit på öppet hus på Princess skola och sen var de iväg och kikade på traktor-racet. Det var en attans tur att jag inte gav mig iväg på det fast det hade varit roligt.

Istället tog jag och kikade på min favvofilm, "Snatch", en helt sjuk film som är gjord utav han som var gift med Madonna ni vet. Bra är den och snart utnött. Fixar inte att läsa något nytt en längre stund så jag har börjat läsa böcker som jag har läst hundra gånger så jag slipper koncentrera mig. Har börjat läsa om Harry Potter-böckerna. Funkar finfint.

Det är i sådana här tillfällen i sitt liv som man är så djupt tacksam för att man har vänner och familj som så villkorslöst hjälper en. Vad skulle jag göra utan er? Vänta bara tills jag är friskt, då hjälper jag igen allt! Jag lovar!