När en läkare säger: "Vi ska bara ta några mindre tester", så tro dem inte. Igår morse åkte Maken och ner för att träffa den enda läkare som vi hittills inte träffat, som för övrigt var väldigt trevlig!

Det började med lite lyssna på lungorna och syresättningstest varpå vi fick slå ner rumpan och vänta på en tid på öron, näsa, hals. Det tog fram till tjugo i två. Det var en rätt dryg väntan. Vi försökte slå ihjäl tiden så gott det gick med att sitta i cafeterian och filosofera om alla kufiska typer man ser. På öron, näsa, hals så blev det en kamera genom näsan ner i halsen. Det är ingen höjdare om jag ska vara ärlig. Även om man är lite bedövad så måste man fokusera på något att annars kräks man, vilket jag höll på att göra på första försöket. Jag ryckte undan huvudet så kameran visslade ur näsan fortare än kvickt och sen dök jag efter en papperskorg. Men andra försöket gick det bättre. Bara man inte tänker på att man har en lång slang med kamera på nere under stämbanden så går det bra. Väl uppe på avdelningen igen så trodde vi att vi skulle få åka hem men då hade de klämt in en röntgen av lungorna vid halv fyra. Det var en annan form av radioaktiv röntgen som gick smärtfritt till. Men efter detta var jag trött och illamående. Jag skulle inte ha envisats med att gå hela dagen. Jag hade inte heller ätit eller druckit ordentligt och då är det kört. Väl hemma så bytte vi av stackars mamma som hade varit barnvakt hela dagen. Jag gjorde tomat och löksoppa vilket är det enda jag kan äta när jag mår illa. Sen gick jag och la mig vid klockan 19 och sov till kl 09 imorse. Jag vaknade knappt när Maken var uppe på kvällen och gav mig sprutan. Men jag är tacksam för att alla läkare tar allt det här på största allvar. Känns tryggt

Så idag har jag sovit och ätit och nu är jag mycket piggare. Men de här långa sjukhusdagarna tar musten ur både mig och Maken. Men jag är inte så hes längre, till allas (?) stora glädje...