Jag gör mitt bästa för att inte tänka på läkarbeskedet den siste januari. Det går sisådär.. En del av mig vill bara ha det avklarat så det är över sen medan en del av mig helst inte vill åka dit överhuvudtaget. Mest rädd är jag för att bli besviken. Jag vill så gärna vara frisk nu och få kunna gå vidare i livet, få hänga av mig den här skitcancern som en gammal sunkig överrock.

Så jag tänker bara på att det ska gå bra, jag planerar för att det ska gå bra. Jag tänker hur jag ska få bli glad, lättad och tacksam. Hur jag ska få ringa till mina föräldrar, barnen och mina vänner och jubla. Sen ska vi till IKEA och köpa förvaring till Tant Bruns grejer och sen några dagar senare kan Tant Brun få flytta hem igen. Detta scenario går på repeat i mitt huvud för jag vågar inte tänka på det andra scenariot. Är jag vidare sjuk så kommer jag få möjlighet att tänka på det ändå. Är detta min chans att få hålla hoppet uppe så tänker jag ta den.