Jag får börja med gårdagen. Igår eftermiddag hade vi ett litet firande av svärmor som fyller år i veckan. Vi träffades allihop av familjen på Makens sida (vilket är ett helt gäng) hemma hos svärmor och svärfar. Vi grillade korv och hade tipspromenad utan promenaden. Det var jättetrevligt trots att Maken och jag tog jumboplatsen på frågorna. Vädret var härligt så vi var ute. När vi kom hem så gick Maken och Stor-grabben ut till Goda grannarna en sväng och Lill-grabben och jag softade med lite tv-spel. På kvällen slog vi oss ner i soffan med en actionrulle. Maken och Stor-grabben blir så påverkade av film så de lekte lite krig innan vi knoppade in.

Imorse sov vi som grisar allihop för att sedan hasa ner till frukosten. Jag kände mig hur pigg som men när vi hade ätit blev jag attack-trött. Jag gick upp och la mig i sängen och lyssnade lite på radio. Det var ett spännande repotage om makrillfiske varpå jag somnade som en sten. Jag vaknade lagom till att Kvast-Hilda och min favoritschäfer Sassa kom på besök medtagandes en kladdkaka. Det var härlig att sitta och blarra lite med Kvastis och kramas med Sassa. Sassa är för skön. Hon gick en sväng och kollade läget för att sedan rasa ihop i en snarkade hög. Maken till trygg och klok hund finns inte! Pappa och mamma kom förbi en lite sväng och pratade. När Kvastis och Sassa åk så var det dags för Stor-grabben att åka till Ex-frun så då passade jag på att bli uppskjutsad till Tant Brun. Jag har saknat henne något makalöst så det var hur härligt som att få träffa henne! Det är lustigt att man kan bli så lycklig av att stå och rykta! Trots att jag blir fysiskt trött så blir jag så psykiskt lycklig av att vara i stallet. Det var så mysigt att stå och krama sin häst lite och prata lite skit med Karlssonkompanjonen.

Tack alla för alla fina kommentarer och snälla sms angående min nya frisyr! Jag känner mig rätt snygg faktiskt. Jag hade lite ångest igår men nu känns det suverän bra. Det var en liten skum känsla när Maken startade rakapparaten igår vill jag lova! Håret lossnar fortfarande men det blir ju inte samma slitage på det om det är kortare. Så förhoppningsvis dröjer det lite längre innan jag kan misstas för Mark Levengood!

Nu kommer det ett gnälligt inlägg! Jag bara varnar! Jag har försökt att hålla denna blogg gnällfri i största möjliga mån trots rådande omständigheter men nu! Nu kommer det! Ämnet är: HÅR!

Jag blir tokigt! Mitt hår ligger överallt! Hela golvet fullt, i drivor längs listerna, i handdukar, i kläder, på bord, i soffan och i sängen.

För att inte tala om när jag tar ur en maskin tvätt. Igår kväll sa jag till Maken att vi får se hur mycket som sitter kvar när jag har duschat och det var inte mycket vill jag lova. Som tur var tänkte jag mig för och bytte till en tätare duschsil innan jag började så det inte åkte ner i avloppet. Hela badkarskanten var full med avfallet, uppplockat hår. Och fort har det gått. Har tappat lite strövis hela tiden men nu det senaste dygnet så bara kanar det av.

Det sjuka är att det syns inte sådär mycket på mitt huvud. Om en människa som aldrig sett mig innan ser mig så är inte deras tanke att: -Oj! Hon har nog cancer och tappar håret. Jag har inte samma tjocklek på barret nu men det täcker fortfarande hela huvudet. Hur mycket hår hade jag innan egentligen?? Och hur mycket hår har egentligen de som har riktigt tjockt hår då? Som Princess och Hemhem till exempel? Deras hår lär ju väga flera kilo!

Nu är det ju egentligen ingen suprise att mitt hår ger sig av. Överraskningen är att det har suttit såhär länge men ändå, det känns lite som att nu är det på allvar på någotvis. Nu "kommer jag ut" som sjuk...

Så nu blir det rakapparaten. Hade tänkt att spreja upp det i en tuppkam först innan allt åker av men jag vågar inte chansa. Jag tror inte det håller för det. Vi provar med den längsta inställningen på apparaten först så man får vänja sig lite i varje fall. Ska bara förbereda mig lite mentalt först.

Fast idag var det inte jag utan Lill-Grabben och Maken. Lite omväxling i familjen! Lill-Grabben for som en snok i sängen och klagade på att han hade ont i höger öra. Så ingen har sovit i natt. När alla väl hade somnat så kom Mormor katt uppfarande och skulle ut. Så när jag fixat det vaknade Lill-Grabben igen och hela karusellen tog ett varv till. När han hade somnat så drömmer Maken att han trampar på en råtta och vrålar ut ett äckelvrål varpå alla vaknar..igen..

Lill-Grabben har varit på dagis, ingen feber och pigg som en nötkärna. Jag fick dock lite dåliga vibbar och ringde farbror doktor. Och mycket riktigt, öroninflammation. Tydligen så är det ofta orsakat av ett virus när de är i hans ålder så doktorn bad oss prova att ge lite alvedon först men han skrev ut penicillin också. Lill-Grabben var superduktig hos doktorn. Han öppnade med att charma en man i väntrummet sen när doktorn kom och ropade upp hans namn så stövlade rakt fram och skakade hand med honom. Han satt jättestilla när doktorn kikade i öronen och i halsen. Han har en viss sjukhusvana nu den lille fisen! Och alvendon fick jag i honom med. Jag blandade i det i lite välling. Tog lite extra tandkräm på tandborsten också så det skulle smyga undan smaken. Funkade utmärkt!

Vi var nästan hela familjen på sjukan idag. Mamma skjutsade in mig och Lill-Grabben och Maken mötte upp. Maken har varit på ultraljud med sitt knä som bara blir bara värre och värre. Eller båda hans knän är åt skogen men nu tog de det som var värst. På ultraljudet hittade de inte ett skit och på röntgen han gjorde för några veckor sen så såg de bara lite sprickor på minisken. Det enda som är kvar är nog att byta ut leden helt. Har man som Maken gjort sammanlagt 19 (tror jag) operationer  på båda knäna så är det nog inte mycket kvar att lappa och laga på mer.

Mina utslag har lagt ner sig men jag skall ner en sväng till Kalmar ändå så de får kika. Pappa följer med ner. Ska passa på att gå in hos frisören när jag är där nere för nu är det nog perukdags. Håret far i stora tussar nu. Drar jag med handen genom så får jag hela näven full med stora tofsar. Så jag funderar på att raka av det i helgen. Jag fäller lika mycket som en långhårig schäfer under fällningssässongen. Har inte bestämt mig riktigt än, klurar lite på det än.

Men det har inte bara varit sjukhus även om det låter så. Jag har varit pigg som en mört och dammsugit, städat och diskat. Helt underbart! Man kanske vänjer sig kanske vid cellgiftsdosen efter ett tag för sist var jag som en drogad zombie. Hoppas att det är så i varje fall!

Nu ikväll när jag skulle ta en dusch upptäckte jag att hela överkroppen ner till ljumskarna och bak på ryggen är fulla med utslag. Jag blev skitpaff! Har inte märkt någonting under dagen. Min första tanke var: Nej, nu kommer jag få sova på sjukan! Andra tanken var: Då får mamma sova här hos Lill-Grabben, jag måste bädda rent. Jag pratade med dem på avd 18 och så länge jag inte är påverkad så får jag vara hemma och de ringer mig imorgon. Men blir det eländigt så är det marsch pannkaka ner till Kalmar.

Sen vad det kommer av är lite svårt att veta. Jag har inte ätit något konstigt idag. Ja, förutom tio cellgiftstabletter, tre kortisontabletter, en penicillintablett och en må illa tablett. Men utslagen varken kliar eller svider och det är ju alltid något! Nu är det bara att hålla tummarna att det lägger ner sig och inte börjar klia som fanken inatt.

För övrig har jag dock mått riktigt bra idag och känner mig piggare och piggare. Är lite sliten och trött i kroppen men inte så illa som det var sist under den tuffa behandlingsveckan. Kunde gå ner och lägga i en maskin tvätt idag och det kunde jag inte sist. Har även bäddat rent och dammat av i sovrummet. Nu låter det ju som en massa men det är utslaget på en hel dag. Jag tror mycket kommer av att jag mår bättre i skallen nu sen jag tog mig tid till att vara lite less.

Maken har installerat vårt nya bioljud. Som vanligt i det här huset så gick även dvdn sönder och det var fullständigt glapp i högtalarna. Så vi hittade nu dvd och ljudanläggning på ellos av alla ställen. Istallerat och klart så verkar det funka. Det gamla anläggningen hade tio år på nacken så man får vara nöjd med att det har hållit så här länge. Så om något gott kommer av allt krångel så är det att nu har vi  fungerande: tv, dvd, ljud och panna. Lite surt att det blev sådär på en gång men men.. 

Jag har hållit mig undan i några dagar då jag inte har känt mig på topp. Är man en lycklig människa när man har 15 bollar i luften och sen helt plötsligt inte kan ha det så blir man less. Så jag tog mig två dagar för att bryta ihop och komma igen och nu når jag bättre. Att bli lack är som att kräkas, det är ingen idé att kämpa imot och hålla det inom sig. Ju förr skiten kommer ut desto snabbare mår man bättre.

Dagen började med feber för min del. Inte så mycket, 37,6 som mest, men jag ligger strax över 36 grader i vanliga fall så det räckte för att ge mig en praktfull kärringsvalla. Gränsen för behandligen ligger på 38 grader så där klarade jag mig.

De har tagit bort en komponent i mitt gift då jag har känning i halsen och blivit anfådd. En biverkning av den komponenten är skador på lungorna så då fick den inte vara med längre. Det ska dock inte spela någon roll för tillfrisknandet då jag fått den fram tills nu.

Idag var det full rulle på dagvården. Det var ett helt gäng med gubbar och en tant som var där och fick blod. Gubbarna hade med sig sina fruar också, så de höll riktig låda. När jag kom invinglade med min droppställning och lade mig i sängen så lovade de att vara tysta. Prata på ni, sa jag, jag kommer somna snart ändå, vilket jag också gjorde. Maken och jag har döpt om den till vampyrklubben. Det ser lite True Blood goes senior när de sitter där med blodpåsarna. Men de är jättetrevliga allihop! De var impade att jag kunde sova i allt oväsen men får jag bara en tillräckligt platt sten så kan jag sova var som. Det är ingen dum egenskap. Maken smet iväg och hämtade vår nya tv. Han har tröttnat på min gamla 33" tjocktv och köpte en 51" platt variant istället. Vilken jäkla skillnad! Tur att jag fått min bra må illa medicin annars hade jag blivit åksjuk. Maken är överlycklig, hade han inte så ont i sina knän så skulle han nog hoppa jämnfota och klappa i händerna. Det enda är att även den här är en såndär konstig tv som det bara är sport på. Köper man dem på en speciell avdelning i affären?

Överlag får jag säga att jag mår bra. Jag går förvisso som en dubbelvikt full människa i slow motion. Ska jag någonstans så håller jag i mig allt som finns men det funkar. Det är bara själva behandligsdagen, ibland förmiddagen efter som man är så.

Idag har det inte hänt för mycket här i La Familia. Vi har dragit runt i olika sorters myskläder allihop och tittat på regnet som strilat ner utanför. Det behövs sådana dagar ibland med. Det är gott att kunna få sitta ner och gaffla lite med barnen om alla de här viktiga sakerna i livet. Jag har tagit det lugnt idag och läst rätt mycket. Jag har snöat in på Harry Potter böckerna igen. Jag tycker de är för mysiga. Lite såhär lagom avancerat. Har läst dem så många gånger nu så jag behöver inte ha full koncentration när jag läser vilket är skönt.

Maken överträffade sig själv i matväg idag med fläskfilé och hasselbackspotatis. Det var så gott så det för en gångs skull var tyst runt bordet när vi åt och det tillhör inte vanligheterna! Han är vass på att laga mat, vilket är tur för mig för jag är sådär lagom road av lagandet men är desto mer road av ätandet.

Lojs med nyfriserad son kom förbi på kvällen. Grabbarna, inklusive maken, körde vardagsrumshockey så det är ett mirakel att huset står kvar. Lojs, jag och Princess satt i köket och fnissade.

Lill-Grabben fick en lastbil med hans namn på av Svåger genom Svärfar. Han blev jättemallig!

Livet går så mycket långsammare på något vis nu mera. På sätt och vis är det rätt behagligt. Det känns som om hela livet har dragit ner i tempo, från full spinn till ultra-rapid. Man går runt och gläds åt småsaker mest.

När en läkare säger: "Vi ska bara ta några mindre tester", så tro dem inte. Igår morse åkte Maken och ner för att träffa den enda läkare som vi hittills inte träffat, som för övrigt var väldigt trevlig!

Det började med lite lyssna på lungorna och syresättningstest varpå vi fick slå ner rumpan och vänta på en tid på öron, näsa, hals. Det tog fram till tjugo i två. Det var en rätt dryg väntan. Vi försökte slå ihjäl tiden så gott det gick med att sitta i cafeterian och filosofera om alla kufiska typer man ser. På öron, näsa, hals så blev det en kamera genom näsan ner i halsen. Det är ingen höjdare om jag ska vara ärlig. Även om man är lite bedövad så måste man fokusera på något att annars kräks man, vilket jag höll på att göra på första försöket. Jag ryckte undan huvudet så kameran visslade ur näsan fortare än kvickt och sen dök jag efter en papperskorg. Men andra försöket gick det bättre. Bara man inte tänker på att man har en lång slang med kamera på nere under stämbanden så går det bra. Väl uppe på avdelningen igen så trodde vi att vi skulle få åka hem men då hade de klämt in en röntgen av lungorna vid halv fyra. Det var en annan form av radioaktiv röntgen som gick smärtfritt till. Men efter detta var jag trött och illamående. Jag skulle inte ha envisats med att gå hela dagen. Jag hade inte heller ätit eller druckit ordentligt och då är det kört. Väl hemma så bytte vi av stackars mamma som hade varit barnvakt hela dagen. Jag gjorde tomat och löksoppa vilket är det enda jag kan äta när jag mår illa. Sen gick jag och la mig vid klockan 19 och sov till kl 09 imorse. Jag vaknade knappt när Maken var uppe på kvällen och gav mig sprutan. Men jag är tacksam för att alla läkare tar allt det här på största allvar. Känns tryggt

Så idag har jag sovit och ätit och nu är jag mycket piggare. Men de här långa sjukhusdagarna tar musten ur både mig och Maken. Men jag är inte så hes längre, till allas (?) stora glädje...