Lill-Grabben var lite fortsatt lite hängig idag så vi tog förmiddagen till mys då jag kände mig lite piggare. Vi öppnade hårt med sovmorgon och soffmys. Vi var ute i trädgården och plockade olika fina löv som vi gjorde som en tavla av med motiv från "Talon, den modiga dinosaurien" vilken är boken som Lill-Grabben snöat in på för tillfället. Han är väl kanske inte den stora pysselkungen med han var med och målade lite vulkan och limmade en smula i varje fall. Sen tog vi och körde bilbana istället. Det är lite mer hans grej. Han är inte så mycket för stillsamma aktiviteter, om det inte smäller och dånar så är det inget spännande.

Frampå eftermiddagen tog energin slut så då var Lill-Grabben hos mormor och jag kapitulerade i soffan. Snälla mamma köpte med två nya blomträd till mig så jag äntligen fick göra mig av med mumierna i köksfönstret. Kom på att jag hade köpt prydnadskål som jag satte ner i balkonglådan på altan. Blev fint.

Det mest spännande som hänt idag är att jag fick min första vita-blodkropparspruta. Jag försökte vänja mig vid tanken att ta dem själv men när jag satt där med sprutan i näven så kände jag bara...nej..

Som tur är så har Maken sprutvana sen sina operationer så han fick göra det istället. Han stack som ett proffs! Han får nog fortsätta med det i framtiden med. Inte så att det gör ont direkt men bara tanken att sticka sig känns obehaglig.

Imorgon är det dags att trilla ner till Kalmar igen. Nu när man har landat lite i det senaste beskedet så börjar alla frågorna komma: vad är det här för tabletter? Hur är kuren upplagd? etc etc

När jag fick reda på att första behandligstypen inte riktigt hjälp så gick vi igenom samma faser som vi först gjorde när vi fick beskedet. Man blir ledsen, rädd, arg och sen accepterar man. Nu har vi accepterat läget. Nu ska bara rätt behandlig rattas in.

Idag visslade Maken och jag ner till Kalmar för cellgift. Jag tog upp med läkaren att jag har svårt att prata och lätt blir anfådd, vilket ni stackare som försökt föra ett samtal med mig märkt. Läkaren tog på sig den stora bekymmersrynkan. En del av de cellgifter som jag får kan ge inflammation i lungorna (den illröda cellgiften) och det går att behandla men det är en knölig biverkning att bli av med. Så idag fick jag bara en sorts cellgift och groggy-illamående medicinen. Sen blev det lite väntetid för en undersökning av mina lungor. Maken tittade på och tv och gafflade med gubbarna, tror jag i varje fall. Jag låg i en säng och sov. Det är svårt att hålla sig vaken, dels för att jag lätt blir trött och när jag blir nervös så somnar jag. Måste vara någon form av psykiskt försvar.

Den första undersökningen var för att kontrollera lungornas funktion. Då får man sitta i en liten plastbur på typ 50x60 och andas i ett snorkelmunstycke. Jag måste få skryta med att jag har en riktigt fin lungkapacitet, skönt att något är bra. En del av undersökningen var lite skum. Man satt instängd i buren, andades i munstycket varpå de stängde av luften i några sekunder så man skulle andas i motstånd så att säga. Det enda som cirkulerade i huvudet på mig när de stängde dörren var en variant på ett råd jag en gång fick av min käre far: Fis aldrig när du själv i en hiss. Det andra rådet jag fått är: be aldrig en arbetsgivare fara åt helvete. Det sistnämnda hade jag ingen användning av idag så jag anammade det första istället. Men gångbara råd är det som jag gärna delar med mig av.

Den andra undersökning var en röntgen av lungorna. Jag blev så himla glad när det visade sig att jag inte behövde ta kontrast inför röntgen, tycker att det är för äckligt. Sen var det några timmars väntan tills vi fick åka hem. Vi tog en rejäl fika och sen hängde vi i vilorummet. Det är helt ok mysfaktor på väntrummet och vilorummen där. Man har en massa tidningar, goa stolar, tv, mysbelysning inte alls så sjukhus som man kan tro. Allt visade sig att vara bra med testerna men jag skall tillbaka om torsdag och träffa en läkare till bara för säkerhetsskull. Men om jag blir risig så är det bara att sticka in till sjukan.

När vi kom hem så har underbara mamma städat här hemma! Kärlek! Hon lider precis som jag utan stillefrö och har lite problem med att bara sitta still. Hon hade även en laddning med spaghetti och köttfärssås klar. Vad skulle man göra utan sin mams??

Lill-Grabben har varit lite hängig idag så han får hålla sig hemma nu i några dagar. Känner på mig att jag kommer vara lite piggare och då kan vi passa på att mysa lite. Ibörjan när jag var dålig blev han lätt arg på mig när jag inte orkade men nu har det vänt. Vi leker en hel del fast lite stillsammare och han vill kramas väldigt mycket. Det känns som att han har landat lite i det här han med. Men det ska blir skönt att bli frisk så man kan bli som vanligt igen.

Tänk vad glad man blir över ett överraskningspaket! I posten idag låg ett fint litet paket med blommig tejp innehållande två virkade mössor och en virkad Snobben! Tack snälla Kerstin! (Nu skriver jag ut namn för en gångs skull men jag blev så glad!) En jättemysig mössa i grått och lite lila och en klargul smileymössa. Den gula är redan inprovad ordentligt och är så kick-ass cancer så det inte är klokt! Detta gjorde hela dagen! Blev hur pigg som över detta! Återigen, tack snälla! Helt underbart!!

Idag på morgonen så åkte mor och jag in för provtagning inför morgondagen. Vi tog även och snurrade runt en sväng på skitICA. Mor och jag är ungefär lika förvirrade båda två så att vi tog oss dit och hem är ett mirakel. Men riktigt roligt hade vi och det är huvudsaken! Vi hade funderingar på att åka och kika på stövlar till Lill-Grabben men där tröt min ork. Så vi styrde kosan hemåt och jag fixade mig lite käk och slocknade på soffan. När jag sovit en god stund vaknade jag med ett ryck och trodde att en dåre kommit in i huset. Men det visade sig att det var ett förlossningsprogram på tv och jag vaknade till en stackars kvinnas krystvärkar. Jag bytte kanal och somnade om.

Mor kom hem med Lill-Grabben lite senare och då upptäcktes paketet och allmän glädje utbröt.

På eftermiddagen kom Lojs med son förbi. Vi släppte ut grabbarna på studsmattan och försökte föra ett samtal. Lojs fick prata till större delen och jag viskade och viftade så gott jag kunde. Hon hade köpt med en lätt korsordstidning till mig. Passar perfekt! Om man var lite trög innan så blir man trögare av cellgift. Hjärnan fastnar fullständigt i ett träsk och då är lite lagompyssel suveränt.

Så idag har varit en toppendag! Nu laddar jag inför morgondagen!

Tro nu inte att det har slagit över för mig och att jag har satt i mig Makens gamla fotbollsstrumpor eller något. Jag vet inte om det har att göra med medicin jag tar men det smakar unket i truten, som lukten av blöt hund. Nice. Kunde dock vara värre, det kunde ha smakat blött hästtäcke i munnen, det är tio gånger värre än blöt hund. Så jag kör hardcore på salmiak för det tar död på smaken. Allt går utom små barn och tennsoldater.

Idag har Svärfar varit här och hjälpt Maken att köra in den sista veden med traktorn. Lill-Grabben var överlycklig när han fick åka traktor och hjälpa till. När han kom in och tog av sig mössan så stod håret åt vartenda existerande vädersträck, helt otroligt. Svärfar var även snäll och lånade ut snöslungan till oss. Det känns riktigt bra, snöskottningen är alltid ett ämne för diskussion. Jag hävdar att jag kan göra det , nja inte i år kanske, då Makens knän inte är de bästa. Han muttrar att hans frun inte ska behöva skotta snö. Hans fru ska inte heller bära pelletssäckar har han bestämt. Jag har slutat säga emot.

Kvast-Hilda med favoritschäfer tittade förbi en snabbis med en påse med tidningar och lite gott. Hon är för härlig! Tidningarna kommer väl till pass. Det lite mindre smickrande med illamåendemedicin är att all magverksamhet avstannar. Så skvaller om kungafamiljen gör stunderna på damernas lite roligare. Men om jag har att välja på att sitta på damernas eller må illa så sitter jag gärna på damrummet, illamående är värre.

H-Gs kära mamma hade bakat bullar åt oss idag. Det är kärlek! Helt underbart! Maken och Stor-Grabben var inne i stan och kikade på fotboll. De behöver ut och lufta sig lite de med på tu man hand. Sitta här och glo på mig är det inget bevänt med. Är så tacksam över Makens vänner, familj och arbetskamrater som är med honom i det här (det är han med tål att nämnas). Jag behöver ju "bara" vara hemma och ta det som det kommer, han kör ju på med sitt liv PLUS det här. Han är kämpe utan like!

Är fortfarande hes som bara den. Kan prata ett litet tag med sen går det knappt att höra vad jag säger. Kommunicerar med handklapp, smackningar och ptrro-ljud. Gissa min hobby, när man ropar Pttroo! och ungarna stannar. Blev lite less över hesheten, i ungefär 45 sekunder,  för det är ju lite svårt att läsa sagor för Lill-Grabben nu. Men som det lösningsorienterade människa jag är så får jag väl köpa ljudböcker för barn och en lite spelare. Lill-Grabben tyckte det lät kanon. Hemhem tipsade om "hur man tämjer en drake", ska söka på den!

Imorgon skall Mor och jag in till stan och ta prover. Ska försöka palla att köpa några nya blomträd till köksfönstret, de jag har nu börjar likna mumier.

Pappsen har tagit har sällat sig med sitt jaktgäng och åkt för att panga älg som Lill-Grabben säger. Han fick vara med idag och kika när Morfar packade och det är ju bara hur spännande som! Vad är det med den manliga befolkningen och vapen? Är det någon urinstinkt?

De får det nog bra alla gubbsen men själv är jag glad att jag slipper hänga med för de hade med sig lite knytmat, grönsakssoppa och kålpudding bland annat. Jag säger bara det: en stuga med fullvuxna karlar som ätit soppa och kålpuddig...phu... Undrar om väggarna kommer stå kvar natten ut....

Idag var det dags att köra upp lite hö till Tant Brun. Karlssonkompanjonen har erbjudit sig å det bestämdaste att hjälpa mig men jag är som bekant envisare än en åsna. Så pappsen, Lillasyster och jag brann iväg. Maken hade starkt förbjudit mig att göra något ansträngande. Fick han höra att jag lyft minsta pinal så skulle han göra alla möjliga hemskheter som att lägga knäckebröd på min sänghalva och gömma min telefon. Så jag slog ner stjärten på en höbal och ägnade mig åt att räkna bal. Till saken hör att jag har blivit jättehes av cellgifterna. Det har hänt en gång innan, de går ju in i höjd med stämbanden så jag kan inte prata överdrivet mycket vilket är en helt ny värld för mig. Detta gör pappsen och mig till ett radarpar, han hör lite dåligt och jag kan inte prata. Tur att Lillasyster var med som textremsa.

Maken behövde inte vara orolig över att jag skulle överanstränga mig för när vi (läs pappsen och Lillasyster) lastat så kände jag att detta går inte. Så de fick slänga av mig hemma och fortsätta själva. Duktigt surt. Det suger att vara sjuk...

Så jag gick in, tjurade, tog mina tabletter, tjurade lite till. Maken och Lill-Grabben har varit på öppet hus på Princess skola och sen var de iväg och kikade på traktor-racet. Det var en attans tur att jag inte gav mig iväg på det fast det hade varit roligt.

Istället tog jag och kikade på min favvofilm, "Snatch", en helt sjuk film som är gjord utav han som var gift med Madonna ni vet. Bra är den och snart utnött. Fixar inte att läsa något nytt en längre stund så jag har börjat läsa böcker som jag har läst hundra gånger så jag slipper koncentrera mig. Har börjat läsa om Harry Potter-böckerna. Funkar finfint.

Det är i sådana här tillfällen i sitt liv som man är så djupt tacksam för att man har vänner och familj som så villkorslöst hjälper en. Vad skulle jag göra utan er? Vänta bara tills jag är friskt, då hjälper jag igen allt! Jag lovar!

Det är något fantastiskt vad trött man blir av en dunderkur med cellgift och två dagar med cellgift i tablettform. Konstigt vore ju annars. Men illamåendemedicinen som jag fått har varit outstandig, har inte mått illa en gång. Undrar vad det är i den? Idag var det bara sju tabletter som jag behövde ta vilket var helt ok, igår var det 17. Tror jag, var lite groggy.

Det är en helt annorlunda trötthet som jag har. Jag är pigg och vaken mentalt men kroppen orkar inte med. Känns lite surt att inte få någon ledig vecka längre men man kan få allt här i livet. Mina inlägg kan komma att bli lite sporadiska, det får bli lite vart efter jag orkar. Sen är det ju ett faktum att det händer inte för rackars mycket i vardagen.

Egentligen är det en befrielse att vara lite groggy, dagarna går lite fortare då.

Pratade med Hemhem idag och vill härmed göra ett klargörande: Det jag skrev häromdagen om att man gärna får gurgla med handspriten, det är upp till var och en om man vill svälja handspriten eller spotta ut. Jag står dock inte till svars för eventuellt framförande av fordon efteråt.

Igår var jag och Maken nere i Kalmar och fick svar på röntgen. Det var både positivt och negativt. Det positiva är att alla de flesta tumörerna är nedsläckta helt eller till större delen, dvs de är ofarliga. Det negativa är att en tumör som sitter i vänster käkvinkel inte har blivit mindre utan snarare större. Jävla skit. Så nu påbörjas en ny och tuffare behandling. Nu har jag tre månader framför mig med behandling varje vecka istället för varannan. Jag får däremellan cellgifter i tablettform som jag får ta hemma, penicillin för att motverka lungiflammation, kortison som smakar fördjävligt samt några fler tabletter som jag inte vet vad det är. I nästa vecka kommer jag få sprutor som ska skjutsa på de vita blodkropparna.

Detta är en tysk behandling då de ger betydligt tuffare behandlingar i tyskland. Men det vet vi alla att tyskarna marscherar ju än. Jag fick någon ny må illa medicin som var dunder. Tror att den funkar så att man blir så stenad så man skiter i om man mår illa eller inte. Den funkade så på mig i alla fall. Maken fick köra mig i rullstol till bilen.

Så idag har jag vinglat runt som en nyfödd fölunge. Är så vansinnigt trött. Men hjälper det så är jag på. Mitt fall har varit uppe på nationell nivå i Hodqkins-gruppen. Det fattar ju vem som helst att det inte är bra men det hjälper inte att tänka på det.

Nu får måste jag tyvärr dra upp lite riktlinjer inför besök:

* Jag älskar er alla men har ni minsta sjuksomsymptom eller varit i närheten av sjukdom så kom inte hit.

* Handsprit står i hallen. Sprita ordentligt. Gurgla gärna.

* Tyck inte synd om mig för mycket. Då känner jag mig för sjuk

* Vill jag inte snacka om det så skit i att ta upp det tills jag gör det

Känns lite prinsessan på ärten att skriva så här men det är för mitt eget välmående. Jag pallar inte att snacka om läget live som det är nu. Det kommer gå över. Det gjorde det sist.

Nu ska jag ta en power-nap.

Over and out

Dagen började lite sådär oharmoniskt med att Lill-Grabben och jag försov oss rätt ordentligt. Tur att jag inte är på jobbet för det hade blivit knivigt. Så det var egentligen ingen ko på isen men det behöver ju inte bli en vana.

När vi tagit oss iväg till dagis med rätt kläder på rätt kroppsdel så åkte jag vidare in till stan för att ta blodprover inför morgondagen. Fick samma sköterska som förra gången, hon som är fenomenal på att sticka. Undrar om jag kan få be att hon sticker varje gång? Det var snabb avklarat som vanligt. Jag rattade vidare till skitICA för att köpa en present till Lillasyster. Hon önskade sig flytta hemifrån saker så det blev en stekpanna från mig och Maken och en stekspade, stektång och spaghettislev från mamma och pappa. Lite småtrist med en stekpanna kanske men det är alltid bra att ha, både till matlagning och som vapen. Väl där fick jag en jättefin och god tårta. Lillasysters svägerska med bebis var där så det blev en hel del bebismys. Jag har lite svårt att förstå att jag har haft ett sånt litet barn. Trots att det inte är så hiskeligt många år sen så känner man sig lite valhänt med ett sånt litet barn. Skumt..

Väl hemkommen igen så tänkte jag göra en massa saker men jag råkade köpa en sån annorlunda bok, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Det är svårt att beskriva vad boken handlar om men, det är barn med besynnerliga gåvor, ett barnbarn som nystar upp sin farfars hemliga liv och hopp mellan världar. Mycket annorlunda bok vill jag säga men mycket läsvärd och med läskiga bilder!

Som sagt, allt avstannade tills det var dagisdags. Kvällen har gått åt sånt där trist, vikatvättbäddarenttvättalitetill.

Imorgon är det dags för en ny vända cellgift. Ångest. Ska träffa läkaren och förhoppningsvis få någon form av svar på röntgen jag gjorde i onsdags. Jag hoppas att de kan se om cancern är på väg tillbaka. Är livrädd för att de ska säga att de har hittat en ny tumör och att de som tidigare setts bara är metastaster. Ångest. Men, om man nu ska tänka lite logiskt. Jag känner mig bättre mellan varven, de knölar som finns har försvunnit eller minskat och framförallt så är ju läkarna proffs på de som de gör. Men ändå, ångest.